Direktlänk till inlägg 30 juni 2007
En tjockis dagbok
Visst, jag är tjock för att jag äter fel. Och visst är det jag som har stoppat varenda kalori i min mun utan tvång, och jag har köpt mig min övervikt för pengar jag kunde ha spenderat på roligare saker.
Men det är INTE maten som är mitt problem. Inte motionen heller. Jag är inte lat. Jag är inte dum. Och jag vet mycket väl att äter jag godis och dricker jag läsk (mer än måttligt ngn gång ibland) så går jag upp i vikt.
Vikten är inte sjukdomen. Det är symptomen för att jag mår dåligt. Att jag är tjock är ett stort (hehe) rop på hjälp som inte verkar finnas att få.
Att jag äter (fel och mycket) är en slags självmedicinering. Efter att jag proppat i mig, kommer ett slags lugn över mig. Ofta får jag ont i magen och det känns bra. Då går den psykiska smärtan över till en fysisk och det är lättare att hantera. När kroppen känner smärta skickar den ut endorfiner vilket gör att man får en slags kick. Det är som att ta en drog. Maten i sig spelar ingen roll.
Jag gör det av samma anledning som en del skär sig, och andra dricker alkohol och tredje kräks. För kicken efteråt. Ibland räcker det till och med att bara få köpa onyttigheter för att jag ska få ett visst rus.
Allting är psykologisk och det gör mig så arg och ledsen och frustrerad men framförallt sårad när människor som jag har kännt hela mitt liv slänger ur sig kommentarer som:
-Ska du inte börja på viktväktarna? Det gör alltid jag när jag har gått upp ett par kilo.
el
-När ska du börja träna då?
el
-Det är inte bra att dricka läsk. Ska du inte ta en öl istället, det är mindre socker i det.
Blä.
Nått jag avsyr ännu mer är den blick av medlidande (eller ännu värre, besvikelse!) jag får av folk som kännt mig sen jag var liten. Som att "jaha lilla M som var så lovande, titta nu på henne...
Jag vet inte hur jag ska sluta. Men jag måste (vill, kan och ska) ta mig ur den här (helvetes)cykeln, och jag tänker börja nu!